Katia Elliot Bendz är känd som programledare på Go´kväll och var även programledare i somras på Gomorron Sverige. Katia är tandläkare som utbildade sig till journalist och blev sedan programledare. Hon kommer att berätta om sina erfarenheter från Gomorron Sverige.
Katia Elliott Bendz – från tänder till tv
Vi känner henne från tv-rutan men Katia började sitt yrkesliv med något helt annat. Från folktandvården i Krokom, via pizzerian i Östersund och tandläkarvikariatet i Örnsköldsvik, bytte hon borren mot pennan.
En karriärväxling i ordets rätta bemärkelse. Här är hennes berättelse.
Nu i dagarna firar jag ett litet personligt jubileum.
För 12 år sen besökte jag arbetsförmedlingen för allra första gången. Jaha, är det något
att fira? undrar ni. Jo faktiskt, men det tog några år innan jag förstod vad detta besök skulle komma att betyda för min framtid.
Året var 1995 och jag hade just avslutat min Attjänst som tandläkare på folktandvården i Krokom, Jämtland. Alla i familjen var stolta och glada utom jag. Jag hade nämligen valt fel yrke, det fanns inga jobb. Jo förresten, två stycken. I hela Sverige. Två jobb som skulle sökas av 120 nybakade At-tandläkare och jag var definitivt inte en av dem som skulle bli utvald. Inga kontakter, inget självförtroende och sist men inte minst, fel namn. Den här händelsen tilldrog sig nämligen på den tiden då Bert och Ian satt i riksdagen och jag var ogift och hette Katia Reyes Elliott. Okej, kanske inte det allra skummaste namnet, men tillräckligt skumt för att bli bortsållad.
Pizzaservitris
Nu var det visserligen inte så jättesynd om mig. Jag hade ändå ett jobb, på pizzeria Volos belägen i centrala Östersund. Eftersom jag inte heller då visste hur man hanterar pengar, drygade jag ut min lön under At-året genom att servera pizza till bland andra de patienter, som jag tidigare under dagen hade lagat tänderna på. Många höjde på ögonbrynen men de flesta tuggade i sig pizzan, betalade och gick, utan att kommentera den något ovanliga yrkeskombinationen. Den här dagen tog jag lunchpasset med tillhörande disk och begav mig sedan med mina pizzaosande kläder till arbetsförmedlingen. Jag ville se om det kunde finnas något jobb av intresse för en 24-åring med ett gigantiskt studielån.
Det här var alltså mitt allra första besök på arbetsförmedlingen. En snäll tant anvisade mig till en jobbsökardator och jag satte mig där med mitt allra öppnaste sinne. Redo att flytta, byta namn, klippa mig, ja, i princip göra vad som helst för ett jobb där jag kunde dra någon liten nytta av min utbildning. Efter bara fem minuter började underläppen darra. Det fanns verkligen ingenting.
Eftersom jag ville deppa ifred en stund satt jag kvar och pillade på tangenterna. Plötsligt dök det upp ett test. Vilka jobb passar dig? Jag fyllde frenetiskt i svaren på frågorna. Det var många frågor om allt möjligt, bland annat om jobbet skulle kräva en akademisk utbildning, mitt svar var självklart ja. Det kändes som om någon därinne i burken verkligen brydde sig om mig. Jag tryckte på enter och väntade. Tårarna var som bortblåsta, jag kunde knappt andas. Och så kom listan:
1. Cirkusartist
2. Skådespelare
3. Journalist
… och några andra som jag inte kommer ihåg. Jag hade inte känt mig så misslyckad, ful och flottig sen högstadiets klassfest när ingen ville dansa tryckare med mig. Cirkusartist??!!! Jag ringde min lyckade tandläkarkompis i Stockholm vars pappa hade egen praktik som hon skulle ta över och berättade om arbetsförmedlingens karriärförslag.
”Det verkar som om du ska ha ett yrke där du får mycket uppmärksamhet” sa hon. Jag lade på luren.
Äntligen ett vikariat
Nästa dag ringde hon tillbaka och tipsade om ett vikariat i Örnsköldsvik. Jag fick det och jag blev den ensammaste men tacksammaste tandläkaren i Västernorrlands historia. Det blev fem framgångsrika och lyckliga år som tandläkare. När vilket-jobb-passar-dig-listan kom upp så kunde jag inte riktigt erkänna det, men sanningen var att datorn hade genomskådat mig. Mitt yrkesval hade ingenting med min personlighet att göra, bara en strävan att visa mina föräldrar hur duktig jag var enligt deras mått på framgång. Den dagen på arbetsförmedlingen såddes ett frö som började gro och till slut växte klart. Jag sökte in på journalisthögskolan.
Nu har jag jobbat i fem år som programledare, så nära cirkusartist som jag någonsin kan komma (datorn kunde inte genomskåda mina fysiska förutsättningar).
För sju månader sen fick jag mitt andra barn. Jag är mammaledig och kommer inte att gå tillbaka till jobbet som programledare, däremot tänkte jag ta en sväng förbi arbetsförmedlingen. Det ska bli hur spännande som helst.
av Katia Elliott Bendz
