Den forngermanska och fornnordiska julen
Den förkristna julen var både en månad och en religiös festival som firades av de historiska germanska folken vid årets mörkaste tid. De tidigaste hänvisningarna till julen är genom germanska månadsnamn Ærra Jéola (innan jul) eller Jiuli och Æftera Jéola (efter jul). Forskare har associerat festivalen till guden Oden, hans vilda jakt och den anglosaxiska Modranicht (som inträffade på julafton). Julens speciella gud var Jólnir, som är ett av Odens många namn.
Uttrycket "dricka jul" förekommer för första gången i kvädet Hrafnsmál av Torbjörn Hornklove från omkring år 900, där det i sjätte strofen sägs om den krigiske kung Harald Hårfager att han ville "dricka jul" ute på havet.
Julfirandet har ibland associerats till midvinterblot, som var en offerrit vid midvinter, i fornnordisk religion. Den exakta tidpunkten för blotet är omstritt. En del menar att det hölls vid vintersolståndet i slutet på december i samband med julen, medan andra menar att det var i mitten av januari. Det senare datumet kommer av att midvintern ansågs infalla mitt på vinterhalvåret, den 14 januari.
Den kristna julen
Jul kallas på nordiska språk samt finska och estniska även den högtid som kristna firar den 25 december till minne av Jesu födelse natten mellan 24 och 25 december.
Irenaeus (c. 130–202) daterade att Maria blev havande med Jesus den 25 mars samma datum som Jesu korsfästelse enligt den romerska kalendern och att födelsen inträffade nio månader efter, den 25 december. Sextus Julius Africanus (c. 160–c. 240) beskrev år 221 att den 25 december, blivit det mest accepterade datumet bland kristna för firandet av Jesu födelse.
Att Jesu födelse skedde i december anges indirekt i Lukasevangeliet, då det beskrivs som den sjätte månaden av Elisabets graviditet med Johannes Döpare vilket av bl.a. Johannes Chrysostomos beskrivs som datumet för Bebådelsen. Men den exakta tidpunkten för Jesu födelse är inte känd.
Påven Liberius fastställde datum för juldagen till den 25 december år 354. Enligt en gammal tolkning av 1 Mos. skapades världen vid vårdagjämningen. Den 25 mars betraktades alltså som Marie bebådelsedag och Kristi födelse beräknades till nio månader därefter, 25 december. Firandet av Jesu födelse ersatte företrädesvis det romerska firandet av solguden som hölls vid midvintern, men även andra hedniska folk i västerländerna firade redan sina egna typer av högtider vid midvinter. Övergången från de gamla folkens traditioner och seder till kristendomen underlättades genom att midvinter redan var en högtid som inföll 9 månader efter vårdagjämningen vid tiden runt Kristi födelse. På 300-talet hade dock vintersolståndet och vårdagjämningen flyttats tillbaks ca tre dygn på grund av brister i den julianska kalendern och kejsar Konstantin flyttade då vårdagjämningen (men inte Marie bebådelsedag) till den 21 mars. Ljusets återvändande till jorden efter midvinter har fått symbolisera det andliga tecknet för Jesu födelse. Vintersolståndet infaller därför nuförtiden något tidigare på grund av denna ändring i kalendern.
Den västkristna kyrkan var genom påven Liberius beslut år 354 först med att fastställa juldagen till den 25 december (9 månader efter Marie bebådelsedag) och samtliga länder i väst har denna högtidsdag. Inom den östkristna kyrkan har trettondedag jul, epifania, ofta en starkare ställning än julen. Denna dag firas där till minne av Jesu dop eller hans födelse. Eftersom den kristna julens första helgdag är den 25 december, inleds helgen klockan 18 kvällen innan, därav namnet julafton.
Jultraditioner
Julgranen
Julgranen är en tradition som tog sin början i Tyskland på 1500-talet. Enligt sägnen var det den engelska munken Bonifatius (672–754), även missionär i Tyskland, som använde granens trekantiga form för att förklara treenigheten. Bonifatius ska ha hängt upp granen i taket med spetsen nedåt. Under 1600- och 1700-talet försågs granen med ljus. När granen kläs är olika i olika länder. Exempelvis sker detta i England i början av december. Att klä granen innebär att man dekorerar den. Dekorationerna varierar från plats till plats och färgas ofta också av familjens egen tradition. I de flesta granar sätts dock ljus. Färgade glas- eller plastkulor är vanliga.
Julfirande
Julfirandet i Sverige har inslag från asatro och kristendom samt nordiska och germanska traditioner från vikingatiden och framåt. I och med Sveriges kristnande kring mitten av 1000-talet började de kristna och asatroende traditionerna att blandas. De flesta nutida traditionerna härstammar från 1800-talets nationalromantik och 1900-talets amerikanska inflytande.
I Sverige pågår den kristna julen från julaftons kväll, 24 december, till Tjugondedag Knut den 13 januari. ("Tjugonde dag Knut dansas julen ut".) Enligt kristen synvinkel är den viktigaste tiden den fram till trettondagen, 6 januari, men julen pågår enligt kyrkoåret egentligen till och med Kyndelsmässodagen, 2 februari, ursprungligen, men Svenska Kyrkan har flyttat det till närmast liggande söndag.
I det sekulära svenska samhället firas jul under hela adventstiden med julafton som höjdpunkt. I kalendern är julhelgen avslutad med mellandagarna. I det svenska julfirandet ingår en mängd företeelser. Kring mitten av 1700-talet dök de första klädda granarna upp i Sverige. På 1800-talet blev det allt vanligare med julgran i de borgerliga hemmen och man började importera tyska julgransprydnader. Idag kläs granen oftast dagarna före julafton. På Ersta diakonianstalt i Stockholm började man 1870 att varje söndag i advent tända sju ljus i en gran. 1920–1930 ersattes adventsgranen med adventsljusstaken som har fyra ljus. Denna svenska tradition har sedan spridit sig runt om i världen främst genom IKEA. Julen är förknippad med Lucia, julklappar, pepparkaksbak och julmat, och man brukar städa, stöpa ljus, stoppa korv, koka knäck och annat julgodis, ta fram julprydnader och klä en gran. På senare år har man i Sverige infört traditionen från katolska länder att fira midnattsmässa under natten mellan julafton och juldagen.